Göran Everdahl: Om varför datorer skrämmer

Share this post:

Göran Everdahl gästbloggar:

Som vi redan konstaterat: när datorn Watson vann över mänskliga motståndare i tevesända Jeopardy ville press, radio och teve meddela att händelsen möjligen signalerade ögonblicket när världens maktgalna datorer TAR ÖVER.

Det gör de dock inte. De kan inte, helt enkelt. Och, vill jag tillägga, det är inte datorerna som är felprogrammerade – det är vi människor som är det.

Efter ett halvt sekel av filmer där datorer, robotar och allsköns tänkande maskiner gjort väpnad revolt så är vi helt enkelt indoktrinerade. Vi kanske inte på allvar tror på maskinernas kommande uppror… men tanken lockar oss. Det finns något tillfredsställande med en väntad katastrof, att få sina mest absurda misstankar bekräftade.

Matrix-filmerna förkroppsligar detta perfekt. Grundtanken i dem är att maskinerna redan tagit över utan att vi märkt det. Världen omkring oss är en dataframkallad dröm som döljer verkligheten: att vi ligger i koma och töms på elektricitet. Eller något liknande. En brist i Matrix-komplotten är att man som publik aldrig riktigt begriper vad maskinerna egentligen ska ha oss människor till.

Då var manusförfattarna till Battlestar Galactica påhittigare, och då menar jag nyversionen, inte originalteveserien från 1970-talet. Galacticas maskinskurkar kallas ”cyloner”, typiskt ondsinta robotar som förklarar krig mot sin skapare människan. Så långt rutin. Men de gör det, hör och häpna, av teologiska skäl. Datorerna är religiösa fanatiker och vill utplåna människan som straff för hennes bristande andlighet. Full poäng för originalitet!

Hotet från mördarrobotar som ser ut som österrikiska bodybuilders tycks dock vara undanröjt, det insåg världen förra veckan. 21 april år 2011 var nämligen det datum som Terminator-filmerna angav för civilisationens undergång. Det var då datanätverket ”Skynet” utvecklade jag-känsla och omedelbart bestämde sig för att avfyra världens kärnvapen. Varför det ena ledde till det andra klargjordes aldrig, men att utplåna mänskligheten är ju alltid ett förstahandsval för datorer på bio.

Det går faktiskt att skildra kampen mellan människa och maskin på ett rörande, till och med hjärtskärande sätt. Som i Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr från 1968. Det är där astronauten Dave plockar ut den mordiska datorn HAL:s minnesmoduler, och stackars Hal går i barndom. Det sista vi hör av Hal är inprogrammerade barnramsor från hans språkkretsar. Snyft.

Jag har aldrig tyckt synd om någon dator jag ägt på det sättet. Har jag varit arg på en dator? Ja, ofta, oteknisk som jag är. Men aldrig sorgsen, och ännu mindre rädd.

För hur farliga, faktiskt direkt ondskefulla, datorer än är på bio så är det svårt att bli verkligt skrämd av någon man kan oskadliggöra bara genom att dra ur sladden.

Så mitt meddelande till den besegrade Jeopardy-mästaren Ken Jennings är som följer: Ingen rädder för Watson här!